Idag för 2 år sedan drabbades jag av en stressrelaterad utmattning. Trots att jag hade dåligt minne (på grund av utmattningen) både innan, under sjukdomsperioden & även fortfarande ibland så minns jag den dagen som om det vore igår.
Det var en lördag och jag var (som tur var) ledig från jobbet. På kvällen skulle vi ha fest med jobbet & alla var verkligen taggade & såg fram emot den där festen. Alla utom jag. Även om jag inte hade någon lust, så hade jag ändå tänkt att gå. För man kunde ju inte säga nej! Då kunde man ju missa något!
Jag klev upp precis som vanligt. Gjorde mig i ordning precis som vanligt. Åt frukost precis som vanligt. Gick ut i badrummet för att piffa till mig det sista innan jag skulle ner på stan för att uträtta ett par ärenden, men det blev inte som vanligt...
När jag kom ut i badrummet började jag storgråta. Jag förstod inte varför. Jag bara kände att jag inte orkade mer. Jag ville bara vara och bara vara ifred. Jag ville bara hem till mamma & pappa & det sista jag ville var att gå på den där festen. Jag satte mig på första bästa buss ner till mina föräldrar som inte förstod någonting. Den helgen tillbringade jag i en solstol i vår sommarstuga. Jag ville bara sova men kunde inte. Min hjärna gick på högvarv och varje liten muskel i min kropp var på helspänn. Jag minns att till och med mina ögonlock var så spända att jag nästan inte kunde blunda. Många tårar föll den helgen & fler skulle det bli.
Det blev söndagkväll & dags att åka upp till stan igen för att gå till jobbet på måndag morgon. Men hela min kropp skrek nej och jag hade panik. Mina föräldrar som inte då förstod vad jag drabbats av tyckte att det var väl bara att bege sig till jobbet? Åh hur skulle de veta vad jag drabbats av när jag inte visste det själv?
Jag kunde inte förklara vad det var, jag visste bara att något var väldigt fel.
Sedan började en lång kamp med läkare, Försäkringskassan, omgivning & en väg tillbaka. Istället för en 33-åring fick mina föräldrar en 3-åring att ta hand om, för det var ungefär i det stadiet jag befann mig i. De fick säga till mig när jag skulle äta, när jag skulle sova & när det var dags att vila. Jag orkade knappt sitta vid bordet & äta förrän jag var tvungen att lägga mig & vila igen. Något som jag tyckte var väldigt jobbigt var alla telefonsamtal man var tvungen att ringa. Jag som inte ens orkade ringa till en av mina äldsta & bästa vänner! Att när man var som svagast & verkligen hade behövt samhällets stöd, det var då man fick kalla handen. Jag hade aldrig varit sjukskriven i hela mitt liv utan kämpat mig till jobbet med feber & bihålsinflamationer, nu när jag verkligen behövde ett break från jobbet, då blev jag inte betrodd!
Efter ett tag vände vinden! Jag fick gå en kurs i stresshantering och Försäkringskassan förstod tillslut att jag behövde slussas tillbaka långsamt till arbetet. Idag läser jag Konstvetenskap på Universitetet, vilket för mig är ett stort steg! Jag visste inte innan jag började hur mycket av min hjärna som fortfarande är på "semester", men hittills har det gått bättre än förväntan! Vad jag ska ha min utbildning till vet jag inte ännu. Måste man veta det? Kan man inte bara få göra något för sig själv som man mår bra av?!
Det jag skriver nu kommer nog ni som inte har varit med om detta ha svårt att förstå, men någonstans är jag ändå glad över att få ha gjort den här resan. Jag har fått en andra chans! Jag har lärt känna mig själv & min kropp & vet vad jag mår bra av & inte mår bra av. Jag vet vad jag vill ha ut av mitt liv & är en bit på väg mot mina mål! Jag är mer levande & levnadsglad än jag någonsin har varit & uppskattar det lilla i livet! Med det har jag inte sagt att allt är rosenrött. Jag har fortfarande tunga dagar med ångest, men skillnaden nu mot då är att jag vet att det går över. Att det inte är så farligt & att jag vet hur jag ska hantera det. Det som har varit svårast att lära sig, & som jag fortfarande brottas med, är att man faktiskt gör något när man ligger på soffan & har det gott!
Jag hade dock aldrig klarat detta själv, utan kommar alltid vara evigt tacksam för all hjälp & stöd som jag fått & fortfarande får av nära & kära! Ingen nämnd & ingen glömd! Ni har alla en stor plats i mitt hjärta! ♥
Ett gott ord på vägen, det finns inga supermänniskor, ät, sov, vila, var ute i naturen, be om hjälp, motionera & lyssna på din kloka kropp!
Jag har valt att delge en liten del av det som jag har varit med om för att jag vet att det tyvärr finns så många fler som kommer & som just nu går igenom samma sak. Jag gör det för att öka förståelsen för detta då många fortfarande ha svårt att förstå att allt inte sitter utanpå!
Ha en bra dag & var rädda om er själva & varandra! ♥
Själv ska jag njuta av att kunna cykla utan stödhjul igen!
Kram Karolina
Copyright © Karolina Germundsson
